Citrondoftande pasta med ramslök och champinjon

Årstidernas senaste låda innehöll ramslök. Jag såg på taffelälskaren att inte bara jag kände viss undran inför denna ört som nu återintroduceras i vårt gourmetlandskap. Eftersom den har smak av vitlök och jag längtat efter fiskarens pasta länge beslutade jag mig för att göra en matigare variant.



Det här behöver du:

Pasta (gärna svart för intryckets skull)
En knippe ramslök
Skogschampinjoner
Citron
Röd chilli
Hampafrön
Pinjenötter

Det fina med pastatillbehör av det här slaget är att man kan anpassa mängden efter antalet som ska äta. Därför anger jag inte exakta mått av något, själv använder jag ögon och mage för att avgöra vad som behövs. Hacka litet röd chilli, mer om den är mild och mindre om den är starkt. Fräs i smör, skiva en näve champinjoner per person och lägg i, låt fräsa med, tillsätt 1 msk pinjenötter per person. Klipp 4-5 blad ramslök per person, pressa citronen och låt detta stå vid sidan. Koka pastan, häll av vattnet, skaka om med litet olivolja och rör ner ovanstående ingredienser portionsvis. Strö över hampafrön och servera. Tar ca 15 min att tillreda och blev urgott!

Rumänska majsbollar med ugnsrostade betor

Igår hade jag kärt besök av två goda vänner från Lund. Till diskussionsämnena hörde hur jobbigt det kan bli när det blir skinn på champagnen om man inte dricker den i tillräckligt snabbt tempo...

Då bjöd jag på följande utmärkta vegetariska festmat som räcker till tre-fyra personer och tar ca 45-60 min:

Koka 200 g polenta i 8 dl mjölk, salta. Rör ständigt men utan att gräva upp den ofrånkomliga brända bottensatsen. Låt kallna, lägg gärna en handduk över kastrullen och sätt på locket så gröten inte torkar på ovansidan. Sätt på ugnen på 225°.

Medan polentagröten svalnar smält 50 g smör och mixa samman ytterligare 50 g smör med 150 g fetaost (helst den krämigare från Lesbos) till en jämn smet. Pensla två lika stora ugnsfasta formar med litet av det smälta smöret - de ska rymmas i ugnen samtidigt.

Skala 0,5 kg gulbetor och rödbetor, klyfta och lägg i den ena smorda form, rispa över rosmarin, ringla över honung och litet olivolja, salta med flingsalt. Gör en sallad på ruccola och klyftade tomater.

Gör bollar, ca 2 cm i diameter, av den kalla majsgröten, gör ett litet hål i dem, fyll hålet med fetaostsmet och rulla dem slutna igen. Det blir ca 20 st. Obs! Om du sätter för mycket smet tappar de formen. Lägg bollarna tätt invid varandra i den andra smorda ugnsformen. Ringla över resten av det smälta smöret, strö över rosmarin och sesamfrön.

Sätt in båda formarna i ugnen, låt betorna bli lagom al dente och servera därefter majsbollar och betklyftor tillsammans med skivad rödlök och crème fraîche eller smetana - Yoplait Gourmet-variant var gudomligt god till detta. Färskt bröd till är inte fel det heller.

Gotländskt bulgurintermezzo

Förmodligen är Berglin landets största, nu levande filosof. I mitten av juli publicerades en teckning i Svenska Dagbladet, som verkligen hittade rätt: ”Sommarlovet är ju en mardröm! Ungarna bara sitter där och så måste man hitta på lunch varje dag. Fick jag inte hjälp av min mamma skulle jag bli tokig”, säger den ena kvinnan till den andra (över varsitt glas vin). ”Precis som när man hade sommarkaniner”, replikerar den andra.
Nu är sommarlovet över, och hela familjen har överlevt – trots att ungarna ibland stirrade på oss med stora, hungriga ögon, som om vi försökte pådyvla dem svältdöden. Men det finns ju helger. ”När får vi lunch?” säger dottern (20), just när jag förklarar min avsikt att gå en promenad. Vi kan kalla henne Studentskan, så vi håller reda på dem. Om man – som jag – arbetar hemma så måste man ju utfodra sig själv, också under terminerna. Dessutom går Gymnasisten (18) i skolan snett över gatan, så plötsligt öppnas dörren till arbetsrummet och hon ropar: ”Tänkte du äta lunch hemma?” Och då står man där igen.
Keso och grönsaker är ju en lösning. Ett tag åt jag keso med frukt, tills jag fruktade att jag skulle förvandlas till lemur (det märktes just på att ögonen blev större). Soppa på tetra funkar också, när det börjar bli kallare ute. Men lunchens nyckelord är ”rester”. Sallader är alltid en hit. Åttondeklassaren (14) vägrade visserligen äta gårdagens kreativa pastasallad som bl.a. bestod av förrgårdagens pasta med förrgårdagens ädelostsås. Vaddå? Aldrig hört talas om ädelostdressing?
Härom veckan – som känns mycket länge sedan – befann vi oss på Gotland. Det var jag, kompisen Bi, maken och Åttondeklassaren. Stugan var lånad, och skafferiet fullt av alla de nyttigheter som folk tröttnat på (förmodligen hade de övergått till pizza på Isola Bella). En dag kokade vi bulgur, hällde på mängder av lime, mynta, lite grönsaker samt en burk röda bönor. Lime och mynta hade vi i överflöd, eftersom vi experimenterade med mojitos – med allt mindre misslyckat resultat vartefter. Riktigt hur vi gjorde salladen är oklart, men det blev så pass lyckat att vi gjorde ett nytt försök dagen efter. Det var jag och Bi som lagade, och det gick till ungefär så här:

Vi kokade bulgurkornen (det sista i paketet) direkt efter frukost och hällde ihop det med lime, pressad vitlök, hackad chili, kryddor (till stor del mynta samt kvarnblandningen Chili Explosion) samt salt. Det fick en tallrik på medan vi vandrade upp till galgbacken och tog lustiga fotografier på varandra. Vid hemkomsten var vi hungriga. Då hackade vi salladslök och purjo, skar tomater i bitar samt tärnade gurka. Alltsammans vändes ner i bulgurblandningen, som nu smakade friskt och somrigt. Dessutom innehöll den ju ingen olja (eller crème fraiche, som ädelostpastasalladen) och var därför rent skrämmande nyttig. Ytterligare en burk röda bönor fanns i skåpet, och tillsammans med fetaost i bitar hällde vi i den. Sen rörde vi om och lade äggklyftor och rädisor som dekoration. De kunde förstås ha rörts ner också, men vi ville inte mosa äggen. Och alla tyckte det var gott – till och med sonen.