Förmodligen är Berglin landets största, nu levande filosof. I mitten av juli publicerades en teckning i Svenska Dagbladet, som verkligen hittade rätt: ”Sommarlovet är ju en mardröm! Ungarna bara sitter där och så måste man hitta på lunch varje dag. Fick jag inte hjälp av min mamma skulle jag bli tokig”, säger den ena kvinnan till den andra (över varsitt glas vin). ”Precis som när man hade sommarkaniner”, replikerar den andra.
Nu är sommarlovet över, och hela familjen har överlevt – trots att ungarna ibland stirrade på oss med stora, hungriga ögon, som om vi försökte pådyvla dem svältdöden. Men det finns ju helger. ”När får vi lunch?” säger dottern (20), just när jag förklarar min avsikt att gå en promenad. Vi kan kalla henne Studentskan, så vi håller reda på dem. Om man – som jag – arbetar hemma så måste man ju utfodra sig själv, också under terminerna. Dessutom går Gymnasisten (18) i skolan snett över gatan, så plötsligt öppnas dörren till arbetsrummet och hon ropar: ”Tänkte du äta lunch hemma?” Och då står man där igen.
Keso och grönsaker är ju en lösning. Ett tag åt jag keso med frukt, tills jag fruktade att jag skulle förvandlas till lemur (det märktes just på att ögonen blev större). Soppa på tetra funkar också, när det börjar bli kallare ute. Men lunchens nyckelord är ”rester”. Sallader är alltid en hit. Åttondeklassaren (14) vägrade visserligen äta gårdagens kreativa pastasallad som bl.a. bestod av förrgårdagens pasta med förrgårdagens ädelostsås. Vaddå? Aldrig hört talas om ädelostdressing?
Härom veckan – som känns mycket länge sedan – befann vi oss på Gotland. Det var jag, kompisen Bi, maken och Åttondeklassaren. Stugan var lånad, och skafferiet fullt av alla de nyttigheter som folk tröttnat på (förmodligen hade de övergått till pizza på Isola Bella). En dag kokade vi bulgur, hällde på mängder av lime, mynta, lite grönsaker samt en burk röda bönor. Lime och mynta hade vi i överflöd, eftersom vi experimenterade med mojitos – med allt mindre misslyckat resultat vartefter. Riktigt hur vi gjorde salladen är oklart, men det blev så pass lyckat att vi gjorde ett nytt försök dagen efter. Det var jag och Bi som lagade, och det gick till ungefär så här:
Vi kokade bulgurkornen (det sista i paketet) direkt efter frukost och hällde ihop det med lime, pressad vitlök, hackad chili, kryddor (till stor del mynta samt kvarnblandningen Chili Explosion) samt salt. Det fick en tallrik på medan vi vandrade upp till galgbacken och tog lustiga fotografier på varandra. Vid hemkomsten var vi hungriga. Då hackade vi salladslök och purjo, skar tomater i bitar samt tärnade gurka. Alltsammans vändes ner i bulgurblandningen, som nu smakade friskt och somrigt. Dessutom innehöll den ju ingen olja (eller crème fraiche, som ädelostpastasalladen) och var därför rent skrämmande nyttig. Ytterligare en burk röda bönor fanns i skåpet, och tillsammans med fetaost i bitar hällde vi i den. Sen rörde vi om och lade äggklyftor och rädisor som dekoration. De kunde förstås ha rörts ner också, men vi ville inte mosa äggen. Och alla tyckte det var gott – till och med sonen.
